Kata - Historia och utveckling

Kata är en traditionell och omsorgsfullt sammansatt rörelseövning. Den liknar i någon mån dans, alltid kraftfull, ibland vacker, särskilt när den utförs av någon som repeterat den till fulländning. Kata anses vara hjärtat i sann Karate-Do. Före 1930-talet lärdes karate ut till eleverna främst genom Kata träning. Generation efter generation av Karate-Ka fick lära sig Karate Kata.

De flesta kata är designade och utformade efter relativt enkla mönster. Dessa mönster innehåller vanligtvis några huvudsakliga tekniker, sammankopplade med några vanliga grundtekniker eller enkla kombinationer så som sparkar, blockeringar eller slag. Varje karatestil har fått sin karaktär av det sätt som tekniken utförs på så som kroppsspråk, teknisk utformning, långt eller kort avstånd, rakt eller cirkulärt, snärtande eller drivande.

Många Kata har sitt ursprung i Kina. Andra Kata skapades av mästare, från den japanska ögruppen Okinawa, som ville se sina mest framgångsrika tekniker bevarade för framtiden och därför införde dessa i ett organiserat rörelsemönster, Kata. Skilda tolkningar av gamla Kata beror främst på att de har inlemmats i olika stilar och av olika mästare från både Kina, Japan och Okinawa. De flesta av dessa mästare blev legender redan under sin livstid, och en del av dessa mästares namn lever idag kvar i form av namn på Kata. En del Kata har influerats av Fujian Kung-Fu, medan deras form och utförande har utvecklats genom århundraden. För några få Kata är det mycket svårt att spåra ursprunget. Den blandning av defensiva kampformer som skapade Okinawa-te, och den slutliga mixen av Okinawa-te, tillsammans med kinesisk boxning kom att bli Tode. Detta tillsammans blev ett system helt unikt för Okinawa och japansk Karate-Do. De Kata som utförs idag utgör kulmen på en utveckling som kan spåras tillbaka till 1700-talet, men som egentligen började långt tidigare.

De former av kata man idag använder sig av i japansk karate-do är antingen inlånade eller direkt inspirerade av de gamla mästarna från Okinawa. En del kata har blivit inlånade från olika byar på Okinawa. Ibland kallar man detta för village karate. De som har studerat karatens ursprung är överens om att det är dessa byformer som representerar de äldsta kända formerna av kata. De flesta kata har, oavsett ursprung, kommit att genomgå någon form av modifiering genom åren. Detta beror delvis på att saker och ting förändras med tiden, delvis på att mästarna har haft olika kroppstyper, samt att eleverna minns saker och ting olika. Men oftast har de ändringar som gjorts förfinat kata eller anpassat dem till den aktuella karatestilen. Man kan säga att alla de kata vi idag använder oss av i Shotokan-ryu har genomgått en shotokanisering. En liknande process gäller för alla andra idag kända kata som utövas inom olika karatestilar.

Många Okinawa kata har en relativt enkel struktur. De flesta moment utförs efter ett X/Y/I-mönster, men det finns undantag som utförs t.ex. på diagonalen. För det mesta är katamönster modifierade X eller I. Det som kännetecknar kata är att den har kommit att bli mer och mer en rörelsemeditation, något som förändrar sinnet och psyket. Det är på detta sätt med hjälp av meditativ visualisering de flesta japanska mästare utför kata. Kataträning är det verktyg som vi använder oss av för att kunna bemästra oss själva. Genom sin relativt enkla uppbyggnad är det möjligt att träna kata på egen hand, förbättra sina tekniker och utöka sina kunskaper. Detta är en unik träningsmetod och utmaning för individen, som kan vara livet ut.

De olika karatestilarna, ryu och ha, kan identifieras med hjälp av de former man i huvudsak använder sig av och hur de utförs. Kataformerna är givetvis beroende av de människor som utför dem. Man talar om dem som traditionella danser. Långsamt utförda tekniker är kännetecknet på några av dem, medan andra utförs med snabba snärtande rörelser. Förutom länken till de gamla mästarna ska kata ses som ett bibliotek fyllt av teorier om karate, lika väl som en definition av varje stils klassiska kännetecken. Förr i tiden var det vanligt att mästarna bara lärde ut en enda kata, i vissa fall kunde de lära ut två eller tre. Dessa få kata hade de oftast ägnat hela livet åt att behärska och fullända.

De strukturer, format och sekvenser av tekniker som finns i kata har utförts enligt tradition och ursprung från olika stilar inom karate. I och med dessa formers härstamning och nära släktskap, så delar dessa kata ofta samma namn. Efter generationer av isolering, eller genom separationer, så har dessa kata dock förändrats åt olika håll. Olikheterna kan bestå av små skillnader, såsom olika vinklingar av fötterna, annorlunda ställningar, handen vinklad utåt eller inåt, kiai på olika ställen, etc. På detta sätt kan man härleda de flesta kata till en av två grupper, Shorin-ryu med sina djupa och långa linjära tekniker, snabba förflyttningar och explosivitet, samt Shorei-ryu med sina ofta cirkulära rörelser och så kallade tunga sanshin-dachi, långsamma förflyttningar. Det är fortfarande komplicerat att klassificera olika kata inom dessa två grupper, eftersom denna klassificering måste baseras på deras psykiska karaktär och härstamning. Man kan enkelt säga att de kata som kommer ifrån de Shurite- och Tomarite-orienterade stilarna kan anses tillhöra Shorin-ryu, som har ett förflutet i norra Shaolin Kung-Fu. Kata från Nahate-orienterade stilar kan anses tillhöra Shorei-ryu, med sitt förflutna i Fujian Kung-Fu.

Under århundradena är det är många kata som har glömts bort. Många av de former man idag använder, och som kan påvisas ha funnits sedan hundratals år, anses som skatter givna till oss som en glimt av för länge sedan döda krigare. Räknar man alla olika karatestilar, och de kata som ingår i dessa, så existerar det idag ca 150 olika kata. Av dessa är ca 50 kata gemensamma på ett eller annat sätt och kända i de flesta karateskolor.

Principer för kataträning

Kata har idag ofta fått en underordnad betydelse i karateträningen. Detta beror på att man ägnar mer tid åt grundteknisk träning och sparring. Eftersom kata inte längre är den enda metoden att lära sig och praktisera karate, så är det ytterst nödvändigt att maximera den tid som används till kataträning. Fram till 1920-talet lärde de flesta instruktörer ut endast en kata till eleven, som sedan fortsatte att praktisera denna kata tills han bemästrade den eller utförde den till mästarens belåtenhet. Under träningen lade man ibland till extra individuella tekniker som på ett bättre sätt förklarade applikationerna på kata, men oftast förklarades de inte över huvudtaget. Detta tvingade eleven att fundera ut dessa applikationer på egen hand, vilket var en lång och mödosam process. Eleven kunde hålla på ända upp till tre år med att fullända en kata. Man sa hitokata san sen, tre år en kata, vilket sedan blev en del av karatemytologin. Om man tittar på det stora antal kata som Anko Itosu och hans elever använde sig av så kunde de omöjligt ha spenderat lika mycket tid på alla kata. Ändå förväntades det att eleven skulle spendera många timmar på en kata för att fullända utförandet, innan han fick lära sig en ny.

Bunkai och kakushite

Utövande av kata lär dig att utveckla kraft (kime), balans, fokusering och koordination. Kata är både en form av rörelseträning och en aktiv meditation. Därför bör man lära sig de realistiska tillämpningarna. Det finns inre och yttre principer relaterade till kataträning. Inre principer är de som har anknytning till applikationerna och förståelse för teknikerna i kata. De representeras bäst av två nära relaterade idéer, kakushite och bunkai. Kakushite betyder den gömda handen och är den hemliga applikationen gömd i rörelsen, men som måste visualiseras i utförandet av tekniken. Bunkai är den generella förklaringen av rörelser som man väljer ur kata och som man gör förutbestämda parövningar på. Dessa bunkai är låsta i katarörelserna och är ytterst hemliga. I realiteten kallar man det för oyo eller bunkai oyo, som bokstavligen betyder praktisk tillämpning. Oyo-tekniker är mer än en förklaring av momentet. En oyo-applikation betyder i första hand att följa upp och i andra hand att avsluta en motståndare. Meningen med bunkai är att förstå den teknik som de olika applikationerna är tänkta att försvara sig emot. Kunskapen om dessa tekniker är en naturlig och logisk del av träningen.

Externa principer

Att praktisera kata inbegriper olika begrepp som har utgjort en central tradition i okinawisk/-japansk karate under flera århundraden. Olika kroppsspråk och olika principer av rörelser och sekvenser varieras ifrån stil till stil i kataträning, speciellt för att möjliggöra fysiologiska och dynamiska tekniker. En förklaring av dessa principer och idéer gav Gichin Funakoshi publiken efter karateuppvisningen i Tokyo, redan år 1922.

Sekvenser och mönster

Varje form av kata innehåller ett förutbestämt antal moment i en förutbestämd ordning. Inga variationer av dessa moment är tillåtna. Detta kan bli ganska svårt att utföra eftersom det är lättare att improvisera än att målmedvetet träna för att fullända en kata till ren perfektion, med helt korrekta rörelser. De tre huvudpunkterna i utförandet av en kata är att bemästra sådant som koordination, korrekt rytm och hastighet, samt att använda och kontrollera kraften (kime) så att man erhåller maximal kontraktion och dekontraktion av musklerna under utförandet.

Varje kata har sin egen rytm. Hastigheten varierar på ett sätt som relaterar till de olika riktningarna i utförandet och det tempo som hänger ihop med riktningen. Detta kräver långvarig träning. Det som avgör om en karate-ka får en kata att bli levande beror i högsta grad på rätt anpassning av tempo och rytm vid varje specifikt moment. Vissa moment är av tradition långsamma och andra är mycket snabba. Långsamma ändringar av riktningen sker oftast i samspel med en rörelse av huvudet koordinerat med ett flyt i rörelsen, detta i kontrast till vissa snabba vändningar där huvudets rörelse sker runt i den nya riktningen före själva riktningsändringen. Meningen med de långsammare rörelserna i kata är oftast att man ska få bättre kroppskontroll och koordination av rörelser och andning. Vissa långsamma tekniker kan ibland utföras för snabbt, vilket medför att det blir svårt att behålla balansen, vilket i sin tur medför ett slokande utförande av kata. Sammankopplade tekniker som t.ex. tre slag eller blockeringar är oftast de snabbaste sekvenserna i kata. När tre tekniker av samma typ medverkar i samma sekvens så har det blivit vanligt att det andra och tredje momentet utförs på dubbelt så snabb tid som första momentet, som om dessa två rörelser vore ett moment. Eftersom balansen är det kritiska, precis som i en riktig strid, så ska man öva dessa svåra vändningar och skiftningar om och om igen under kataträningen.

Hälsoeffekter

Genom kata får man lära sig hemligheterna i självförsvar. Kata är den rituella metod med hjälp av vilken dessa kunskaper förts vidare från generation till generation. Varje kata har en mängd möjliga självförsvarsscenarier och innebär mycket mer än en lång kombination av tekniker. Varje kata är en unik tradition i sig själv med egna distinkta principer, strategier och applikationer. Det är meningen att man ska kunna använda sig av dessa applikationer i livshotande självförsvarssituationer. De kan även användas till att åstadkomma smärta, medvetslöshet eller död om det blir nödvändigt.

Kroppens biomekanik och koordinationsförmåga förbättras när man i kata utför vändningar, höftrotationer m.m., vilket underlättar utnyttjandet av maximal kraft med minsta möjliga energiförbrukning i många sammanhang. Genom reglering av andning, och genom synkronisering av expansion och kontraktion i muskelarbetet syresätts blodet på ett effektivt sätt och man lär sig hur man bygger upp, samlar på sig och frigör ki, energi. Ki kan ha en mycket betydelsefull medicinsk effekt på kroppen både invärtes och utvärtes. Teorierna om ki utgör grunden för förståelsen av akupunktur och akupressur som nu är integrerade delar även i västerländsk medicin.

En viktig aspekt på kata är deras medicinskt motiverade användning. De olika djurimitations- och andningmönstren används för att förbättra blodcirkulationen och stimulera musklerna. Effekterna av andningsövningarna stimulerar särskilt ki-energin, och tillsammans med djurimitationerna stretchas senor, ligament och muskler. Dessa ges nya krafter, samtidigt som de inre organen masseras. Vidare kan kata beskrivas som betydelsefull för att mobilisera och leda cirkulationen av syre runt i kroppen, balansera hormonproduktionen och olja nervsystemet. Vid korrekt utförande av kata så fylls kroppen med energi.

Med den unika uppsättningen av specifika rörelser som kata innefattar, så öppnas kroppen upp och tillåter energin att flöda spontant. Detta gör att ki-energin renar nervsystemet och reglerar funktionerna i kroppens inre organen. Genom daglig kataträning kommer du att få en mer hälsosam kropp. En kropp med snabbare reflexer och bättre tekniker, som hjälper dig att reagera mer effektivt i alla situationer, även farliga sådana.

Att bygga upp inre kraft

Gör dig av med alla yttre distraktioner och koncentrera dig endast på utförandet av kata. Koordinera andningen och synkronisera den med rörelserna, t.ex. när du sträcker ut armen för ett slag, andas du ut, men bara till femtio procent. Träna på att aldrig göra dig av med all luft i lungorna på en och samma gång. För att kunna tillägna dig perfekt diafragmaandning så måste ryggen vara parallell med magen. När man andas in kommer kroppen att bli lätt, när man andas ut blir kroppen rotad. Lyssna till din andning och du kommer att varsebli hela din kropp på ett nytt sätt.

Det måste också finnas en konstant rörlig kontraktion i axelmusklerna (deltoideus), kappmuskeln (trapezius, dvs. ryggmuskeln som formar ett v från mitten av ryggraden, ut till skuldrorna och upp i nacken), breda ryggmuskeln (latissimus dorsi, höger och vänster rygghalvor), främre sågtandade muskeln (serratus anterior, ursprung från revbenen och fäster i skulderbladets inre kant) och bröstmusklerna (pectoralis major, -minor). Teknikerna utförs framåt och bakåt med utgång från den låga hikete-position vi använder oss av i Shotokan-ryu.

Att förstå balansen mellan de båda uppbyggande fysiska reglerna hårt och mjukt gör det möjligt att övervinna den svåraste motståndaren av alla, nämligen sig själv. Hårdhet representerar den materiella kraften hos den mänskliga kroppen och ens egen våldsamhet. Det mjuka representerar ens egen ödmjukhet, den egna karaktären samt den egna förmågan att återhämta sig efter en pressad situation. Så småningom bildar alla dessa parametrar en inre balans, men först efter ständiga analyser, hård träning och ett genuint och aldrig tröttnande intresse.

Kraft måste mötas med rörlighet, och rörlighet med kraft. Alla kroppsrörelser, oförmärkta som märkta, måste åtföljas av korrekt andning. Kroppen måste vara böjlig och anpassningsbar som grenen på ett pilträd i blåsten under en våldsam storm. Trädet böjer sig av vindens styrka men så snart det har slutat att blåsa står det åter i sin ursprungliga upprätta position. När kroppen sträcks upp vid inandningen så påminner den om en gigantisk våg som inte känner något motstånd. När man intar en stabil kroppsposition och luften pressas ut ur lungorna, samtidigt som musklerna kontraheras, så blir man orörlig som ett majestätiskt berg.