Yoshitaka Funakoshi

Skaparen av modern Japansk Karate-Do teknik
Mästaren Funakoshis tredje son, Yoshitaka (Gigo) (1906-1945), hade stort inflytande på utvecklingen av modern Karate. Detta är ganska märkligt eftersom Gigo bara hann bli 40 år gammal, innan han dog i tuberkulos.

Gigo´s far, Gichin Funakoshi, var ansvarig för förändringarna inom karate. Från att ha varit en stridskonst blev karate en konst med en mer psykofysisk förankring med samma värderingar som de gamla samurajerna hade: en väg igenom livet, en Do (väg). Yoshitaka var mera ansvarig för den tekniska utvecklingen. Han kom att utveckla karate i så hög grad att japansk Karate-Do inte längre har så mycket gemensamt med samtida Karate från Okinawa.

Yoshitaka började sin formella Karate träning som tolvåring, men redan långt innan dess hade han varit i kontakt med Karate. Gichin Funakoshi skriver i sin bok Karate-Do: Mitt sätt att leva, hur han alltid tog med sig sina söner när han tränade karate med mästarna Y.Isotu och Y.Asato. Sönerna såg på när han övade Kata efter träningen, och på så sätt fick de tidigt också prova på Kata.

Yoshitaka var fruktansvärt kraftfull, trots att han inte var någon storväxt man. Han kom att bli ett riktigt fenomen inom Karate, och nådde en extraordinär hög teknisk nivå. Han ansågs, och anses än idag av många, som den bästa Karate-Ka någonsin, såväl tekniskt som psykiskt. Mästaren Shigeru Egami ansåg att Yositaka var ett riktigt Karate geni. Sensei Egami berättar också hur Yoshitaka tränade med Makiwara. Yoshitakas slag var perfekta och den ställning som han oftast använde var Fudo-Dachi. Han siktade och slog med all sin kraft och med hela sin kroppsvikt bakom slaget, så hårt att han slog av Makiwaran! Med detta som exempel, försökte Sensei Egmai med all sin kraft och engagemang att upprepa Yoshitakas bragd. Han nämner att han därefter hade det som mål med Makiwara träningen.

Vid sju års ålder fick Yoshitaka diagnosen tuberkulos, som på den tiden, före upptäckten av antibiotika, var en dödlig sjukdom. Läkarna var säkra på att han skulle dö innan han hann bli 20 år. Yoshitaka beslutade sig för att träna med all tillgänglig energi för att nå en så hög nivå som möjligt i Karate-Do, innan han förlorade kampen mot sjukdomen som oundvikligen skulle leda till döden.

Genom sin starka vilja, stora psykiska styrka, tekniska fulländning och djupa kännedom om möjligheterna inom karate, såväl som den mänskliga kroppens yttersta förmåga, kunde han skapa nya tekniker såsom Mawashi-Geri, Yoko-Geri Kekomi, Yoko-Geri Keage och Fumikomi-Geri. Allt detta kom att utgöra nya delar av den redan stora arsenalen av tekniker från den gamla Okinawastilen. Alla bentekniker kom i Yoshitakas efterföljd att utföras med mycket högre knälyft (hikeashi) än samtida stilar. Andra tekniska utvecklingar var höft-rotation och halv position vid blockeringar (hanmi). Poängerna med detta var att kunna kontra med hela kroppen bakom tekniken och inte, som många tror, att få en mindre träffyta. Yoshitaka använde låga ställningar, långa attacker och sammankopplade tekniker, vilket genast separerar denna typ av karate från Okinawa karate. Träningarna blev därför jämförelsevis mycket ansträngande. Yoshitaka förväntade sig att eleverna skulle använda dubbelt så mycket energi som vid en riktig konfrontation, och på så sätt skulle de alltid vara redo för en skarp konfrontation oavsett när den än inträffade.

Att lägga märke till är att Sensei Gichin Funakoshi undantagslöst godkände alla Yoshitakas förändringar. Det var kanske inte så konstigt eftersom Yoshitaka tränade så gott som dygnet runt. Under Yoshitakas ledning skedde det stora förändringar mellan åren 1930-1940. Dessa förändringar bestod mestadels i hur Kumite, sparring, bedrevs. Först skapade han Gohon Kumite, förutbestämd sparring med fem attacker, ett system som var mycket likt kendo, en budokonst som Yoshitaka också utövade och studerade under den sista stora mästaren Hakudo Nakayama, vilken var en stor inspirationskälla till utvecklingen av framtidens karate. År 1933 etablerade Yoshitaka Kihon Ippon Kumite, en stegs sparring, följt av Jiyu Ippon Kumite, samma som föregående fast i rörelse. Denna sista form var Yoshitaka speciellt förtjust i. Dessa nya Kumite former gav honom inspirationen att skapa Ten no Kata, och denna process avslutades med Jiyu Kumite, fri sparring, år 1935.

Ibland dem som kan räknas till Yoshitakas senior studenter ser vi främst Sensei Shigeru Egami, Sensei Genshin Hironishi. Dessa var i sin tur Shihan Taiji Kases huvudsakliga lärare. Shihan Taiji Kase var en av de få som har tränat under Yoshitaka och hans adepter och som kunde lära ut Shotokan-Ryu enligt Yoshitakas principer, som den en gång i tiden lärdes ut.

Som redan nämnts, och oturligt nog för karatevärlden, dog Yoshitaka i slutet av andra världskriget. Han dog på grund av allt för svåra levnadsvillkor, tuberkulos, kombinerat med all den hårda träning som han ägnade sig åt, trots att han hostade blod. Sjukdomen som hade förföljt honom under så många år fick honom, till slut, helt och hållet i sitt grepp. Detta blev slutet för den lysande stjärnan Gigo, och en svår förlust för karate.

Det är lätt att spekulera i hur historien om karate hade sätt ut om Yoshitaka inte hade avlidit så ung. Egami resonerar i sin bok The Spirit of Karate, om hur urvattnad modern karate har blivit. Istället för att se karate som ett sätt att leva har den övergått allt mer i sportkarate, där det största intresset är att vinna tävlingar eller att lära sig fighting tekniker.

Att spekulera i om hur det hade varit om inte det och det hade hänt är inte rätt sätt att avsluta denna text om en så stor karatemästare som Gigo Funakoshi. En sak är klar, han är och kommer alltid att vara en stor inspirationskälla för alla medlemmar som följer Shihan Kase och därmed Gigo's tankar. Hans särprägel är med oss i varje grundteknik, alla sparktekniker, i Ten No Kata och Taikyoko Kata, och i de olika formerna av Kumite. Hans influenser lever med oss varje dag genom Karate-Do.